hardy

Tiden flyger

Egentligen var det inte så länge sedan som ESC var över för i år. Inte ens två månader. Men det känns som en evighet sedan jag kom tillbaka till Åbo.

I maj börjar alltid mina somrar. Och sommar betyder att jag har det mycket jobbigt. Jag gör dokumentationer av flera konstevenemang i maj och juni. Och i juli får jag belöning för det jag måste genomlida under Eurovision. Ruisrock, Ilosaari, Pori Jazz. Där finns det musik som jag tycker om.

ESC är inte alls min festival, men jag kan inte säga att det är inget nöje alls. Jag älskar mitt jobb. Jag kan vara utan att fotografera. Men inte så lång tid. Det är alltså positivt att jag kan klicka. Men likväl finns det låtar som jag inte kan lyssna på efter att ha sett uppträdanden redan sju gånger.

Ni ser ESC-showen en gång. Vi journalister (och framförallt fotografer) ser en låt åtminstone sju gånger. Där finns repetitioner för varje land, där vi kan fota under deras låt, tre gånger. Och sedan finns det repetitioner av hela semifinalerna och finalen. När det gäller somliga sånger är det inte roligt!

Lycka är att det finns Euroclub, där artisterna möter publiken. Här har man ju chansen att uppleva de olika banden i andra roller och genrer.

Och så tänker jag på isländska Pollapönk och deras version av Blurs Boys and Girls, när jag försöker förklara vad som håller mig vid liv under ESC. Och varför är Pollapönk egentligen så bra på det? Två av medlemmarna har turnerat med Blur. Därför känner de deras låtar så väl.

Men snart får jag min lön. Jag ska fota och lyssna på Bob Dylan, Mulatu Astatke och många andra, och det är bara en gång per konsert. Tiden flyger på sommaren (även om den här sommaren känns mera som vinter). Det går snabbt. Much faster than you think.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *